Peo
För fyra dagar sedan så lämnade en mycket härlig man oss.
Jag tror att alla som har träffat honom kommer ihåg honom av olika anledningar,
men jag är säker på att alla anledningarna är bra och goda.
"Sprudlande" är nog en bra beskrivning av honom
Mitt första minne av honom var när han tog sin gitarr och spelade
"Sommaren är kort" för oss småtöser på Grisfesterna som anordnades i Allarp
och DrillHill även på den tiden för 30 år sedan. Sedan hade jag honom
som scoutledare (jag tror han var vår ledare ett tag) i vilket fall så var han
en underhållare utan dess like vid lägerbålen vid pingstlägren!
Sedan hade jag honom som lärare i fotografering (som tillvalsämne) i högstadiet.
Han kära fru var barnmorskan som jag gick till med alla mina tre barn -
inte för jag skulle gå till Klippan för jag skulle egentligen gå i Åstorp
utan för jag ville gå hos Carina. Tre vackra barn har de, fast jag bara känner
de två stora. Hans svåger (som jag kände förr på scouttiden i Ljungbyhed)
skrev såhär på facebook om honom.
|
|
I det här fotot:
Badvakten, simmaren, hemsamarit, läraren, scouten, byggnads ingenjören, personalchef, Lysestrandare, snickare, fixare kaklare, lägerbåls ledare, cyklist, Vasaloppsåkare, sångare, speaker, politiker, toastmaster, trädgårds fixare, golvläggare, vindskydds byggare, Italien, combi camp, hantverkare, talare, fotograf, maraton löpare, gift med min syster Carina, far, bror, farfar, morfar, vän att räkna med ställde alltid upp. Peo dog igår. Saknaden är ....
|
Man ska inte förstå allt
Vila i Frid, Peo
Min tanke till detta inlägget var för att hedra Peo, men oxå för att gick
och funderade i förmiddags mellan "tvätten".
I tisdags när vi firade Tito, så berättade Tina att Peo hade gått bort...
Jaså...jaha.... Jag fattade nog inte förrän idag när jag fick en vänförfrågan
från hans svåger Ola, och jag såg bilderna, läste hans ord, såg runan från
tidningen - då förstod jag. Peo var alltid full av liv och alltid något nytt på gång
-men han kan ju inte... han var ju alltid igång... han blev 57 år..
Idag så tänkte jag -jag ringer Carina, fast det kanske är dumt...så nära dem
var jag ju inte... men,.. men,.. men...hon bryr väl inte om jag ringer eller ej...
vad ska man säga? tänk om jag säger fel så jag gör henne ledsen..
Såå jädra feg man är som människa!
Jag minns när mamma dog för ...va blir det nu...snart 15 år sedan.
Dels så var det väldigt tyst hemma hos oss i ett år efter det, vi diskuterade det
mycket, vi systrar. Man brydde sej inte om folk man mötte sa-Jag beklagar sorgen,
eller -Jag tänker på er, eller - va tråkigt det där... Vi önskade alla tre bara att få
bekräftat att de visste det som upptog det mesta av oss då. Rödgråtna ögon,
inget smink-det var ändå inte lönt då.. trött, (för åtminstone jag satt uppe på
nätterna och grät. Ville inte gråta hela tiden inför mina små barn).
Och vi kände alla tre att när vi mötte nån som inte sa något - visste den inte eller
den struntade i att säga nåt...av rädsla att man skulle bli påmind, kanske... eller hur!
Det fanns med en HELA tiden i bakhuvudet det första året,
man kunde inte bli påmind...
tillbaka till Carina så tänkte jag, själviskt kanske, men JAG vill ju ringa för att beklaga,
för att bekräfta, för att gråta med en liten stund, för att jag tyckte om Peo och
för att jag tycker om Carina, så ville jag berätta att jag bryr mej och är ledsen och
lider med dem, barnen och Carina.. Och jag var ändå säker på
att hon inte skulle bli arg eller sur eller skälla på mej för att jag ringde
och beklagade sorgen...och jag visste att jag "inte behövde" prata, det
räcker med att säga hej-jag är ledsen, för sedan tar den sörjande vid -jag vet.
Och jag visste att hon skulle gråta och att jag skulle gråta - fruktansvärt naturligt
när man förlorat någon.
Så jag ringde - och det är jag jätteglad för nu,
Tänker på Er alla.
Så tänk på det alla - det är aldrig fel att beklaga sorgen till den som sörjer.
skriven
Nu kom tårarna på mej med Lotta, så fint skrivet av dej och av Ola.
Mina taknar går ju nu till Ljungbyheds Scoutkår där jag fick glädjen att lära känna både Peo och din underbara mamma Viveca.
Massor av kramar till dej som tänker så mycket på alla dina medmänniskor !
Eva J